söndag 28 december 2014

Och snart är skinkan uppäten!

Adventstiden kom och gick och juletiden tog vid. Jag tycker att julen är sååå mysig med allt vad den innehåller. Men frågan är om det inte är alla förberedelser och förväntningar som allra bäst. Alla gömslen fylls med spännande, vackra paket, köttbullar rullas, Jansson fixas, juldukar stryks, julkrubban tas fram och granen kläs. Luften darrar av förväntan!
I år tror jag att dan före doppardan var den stora peaken på julen. För ovanlighetens skull var väldigt mycket klart innan dan för dan, men det finns vissa traditioner som inte går att tumma på även den dagen. Skinkan ska ugnsbakad och griljeras, granen tas in och kläs (alltid dan före dan inte tidigare och alltid äkta gran) sedan är det småfix och slutstädning som gäller. En annan tradition är att någon gång under julen titt på filmen "Loveactully" en riktigt mysig julfilm, som i år fick bli vår "uppesittar-film".  Allt klart, allt perfekt (nästan iaf snön saknades, men annars)!

Nu har allt det "perfekta" förbytts mot ett kaos av leksaker, vissna julblommor ( har iofs bytt ut några) utbrunna stearinljus och chokladaskar som bara har de mörka bitarna med likör och romrussin kvar.


Snön kom iallafall och förgyllde tillvaron, jag njuter av det vackra landskapet och kylan som biter sig fast. Hoppas att den får stanna nu snön, fram till början på mars tycker jag är lagom.

Hittade helt fantastiska iskristaller på sjön idag
Nyår väntar nu på att få firas, vilket kommer att bli en ganska lugn tillställning i år med svåger och svägerska och deras "lilla" barnaskara :-)

GOTT NYTT ÅR!!

//Karin




söndag 30 november 2014

Adventstid kom.....

.....till mitt ensamma hus.
Jag sätter i staken ett sparat ljus.
Något ska ske bortom frostig advent.
Jag väntar en gåva som Herren sänt.

En fantastiskt söt liten visa som vi sjöng varje år när jag var liten. Den var fin redan då, men kändes med åren lite tjatig och barnslig. Nu när jag tänker på den känns det bara varmt inombords och jag undrar om vi inte borde sjunga den på mitt jobb, till Lucia nästa år.

Och nu börjar den där tiden när allt ska hända på hur få dagar som helst. I år är det yngste sonen (Isak) som just börjat i musikklass, som står för de flesta musikaliska inslagen. Två konserter med klassen och en med orkestern, vilket förövrigt är den stora Luciakröningen av Norrköpings Lucia. På den konserten är även äldste sonen (David) med. David har lugnare schema i år och spelar på nyss nämnda konsert samt en Jul Jazz- konsert på stans jazzklubb/musikförening.... Men det blir mer musik för istället för julbord bjuds vi i år på Julkonsert med "Peter & Matilda" av arbetsgivaren. Och så är det förstås dotterns Luciatåg, tidig morgon på förskolan......myyyyysigt! På mitt jobb övar vi för fullt på luciasånger, men det tåget går när jag har min lediga dag så jag räknar med att kunna sitta och bara lyssna och förhoppningsvis bara njuta.
Höll på att glömma musikalen som vi ska vara med i jag, Isak & ev. David.... 3:e advent, inget julbudskap i år men vi övar förfullt på Musikalen Pappa med barn och musikanter i kyrkan, kul!

Men det var bara konserterna det.....sedan var det allt annat också. Tur att en hel del julklappar inhandlades redan för nån vecka sedan i Ullared. Inte bara julklappar förresten, vi ska försöka klämma in ett födelsedagskalas också när dottern fyller 3 år precis en vecka innan julafton.

Ibland blir det lite extra jobb inför julkonserterna, som när Isak kom hem och sa att han ska vara snöboll på en av konserterna och att hela hans klass ska vara helt klädd i vitt. Inte helt enkelt att hitta helvita byxor så här års. Sedan kom jag på att en One piece skulle ju vara perfekt.....sagt och gjort tyg och mönster fixades fram och vipps så fixades en, lika skönt att ha det klart.

Nej!! Nu önskar jag er alla en härlig adventstid och glöm inte vad som ska "ske bortom frostig advent."

//Karin

tisdag 30 september 2014

På kurs!

Igår var första gången av fem på en kurs som alla på mitt jobb går. Det är en kurs i "Tecken som stöd". Man lånar helt enkelt tecken från teckenspråket och förstärker på så sätt sitt språk medan man pratar som vanligt. Det här är speciellt bra för barn med särskilda behov, men också för två språkiga barn och egentligen alla barn. Att forma rätt ljud med munnen kan var knepigt när man är 1 år, men att göra tecknet för törstig eller äpple kan vara lättare.

Vår dotter går på en förskola som använder tecken som stöd av olika anledningar och det har hon snappat upp en hel del av. Hon var bara drygt 1,5 år när hon stod i vår trappa och försökte säga något och jag förstod inte alls vad hon menade och så plötligt gjorde hon tecknet för äpple/frukt och då förstod jag ju vad hon ville. Vi föräldrar hade fått med några tecken hem på papper i det månadsbrev vi fick från förskolan så därför kände vi igen det.

Nu är det alltså jag som pedagog som ska lära mig. Vid första kurstillfället var det alfabetet, att räkna  och färger som vi gick igenom. Och jag är förvånad att det var så lätt att få det att fastna. Alfabetet känner jag mig trygg med nu, men det lär väl inte stanna vid det gissar jag....

Imorgon är nästa kurstillfälle och då skulle vi intervjua varandra, käre nån hur ska det gå??

// Karin

söndag 28 september 2014

Bloggsugen

Hösten är här efter en fantastiskt härlig sommar. Och plötsligt blev jag  bloggsugen efter en lååång tystnad. Men nu har klockan hunnit bli alldeles för mycket och jag har en tvätt att hänga innan sängen kan intas. Nu hoppas jag att bloggsuget finns kvar för en spännande vecka väntar......

//Karin

fredag 30 maj 2014

Tjolahopp!

Då var det avklarat då, vårens stora mål!

Jag har alltid sagt att jag inte kan springa och varit avundsjuk på dem som bara snör på sig skorna och ger sig ut. Nästan helt gratis, friskluft och motion precis utanför knuten. Men så hörde jag om Malou vonSiwerts som kommit i med löpning med hjälp av Malin Ewerlöf och tänkte att det kanske finns hopp ändå. Men det var nog ändå Martina Haags vinterprat i P1 i julas som verkligen gav mig en spark i baken. Kan hon, kan jag!

I slutet av januari tog jag mina första stapplande steg på löpbandet. "Spring så länge du orkar och sedan öka en minut varje gång" var mottot. Jag började med 20 minuters lugn löpning/jogg/lunk och kom 1,98 km. Sakta men säkert ökade både farten och längden på sträckan. 24 februari provade jag för första gången att springa ute och blev både nöjd och förvånad över hur mycket lättare det var att komma ut och springa 3,89 km på 29,43!

Vägen har sedan kantats av rygg och knäbesvär och det har varit svårt att komma ut så kontinuerligt som jag från början hade velat göra. Men skam den som ger sig......

15 maj närmade sig med stormsteg och när anmälningsdagen till Vårruset var passerad visade det sig att vi inte fått ihop något lag från jobbet som det var tänkt....äsch då! Ska det hela stupa pga DET?
Men icke då 12 maj gjorde jag en efteranmälan och tänkte att det får bli så här, kanske inte lika roligt, men ändå!! Två dagar innan loppet tog jag min sista träningsrunda och det kändes riktigt bra 5,01 km 33,43.
Nästa lilla käpp i hjulet kom någon dag innan loppet då maken kommer på att han är i Göteborg den där torsdagskvällen och inte alls kan vara hemma med lilla skruttan.......han lovar att fixa barnvakt, vilket han gör så det löste sig ändå.

Målet var alltså att springa Vårruset på en tid runt 30 min och helst utan att gå!

I riktgt god tid var jag på plats och anmälde mig och fick min nummerlapp. Sedan var det en lång väntan på start, men vädret var perfekt och folk var glada och trevliga.  Det var trångt i start fållan så när uppvärmingen drog igång var det svårt att hänga med utan att trampa nån på tårna eller klippa till grannen när man viftade på armarna. tyckte jag blev extremt trött i benen när jag försökte hänga med men det berodde antagligen på att jag spände mig så mycket för att inte trampa på någon så efter ett tag gav jag upp den gemensamma uppvärmingen och trampade lite för mig själv.

Så gick då starten och det kändes bra redan från början. Jag blev väldigt förvånad över att det var så mycket folk som stod och hejade utefter vägen, det var riktigt peppande. Farmför allt när kollegan Susanne stod och hojtade och hejade i slutet av Drottninggatan. Det var en rolig bana att springa och inte alls sådana höjdskillnader som jag är van vid hemifrån, inte ens att springa uppför Drottninggatan var jobbigt, vilket jag hade befarat.

Till slut skymtade målet i fjärran och det fanns krafter kvar att spurta in i mål också!

Enligt min Fun Run-app var
  sträckan 5,24 km och min tid 32,49


Så nu får jag väl ändå säga att vårens mål är uppnått och jag har dessutom kommit på att det faktiskt är roligt att springa. Och känslan efteråt då: "Va? Var det inte jobbigare"
Nästa år ska jag starta i en snabbare startgrupp :-)

Kram o Hej
//Karin

onsdag 14 maj 2014

Nu måste jag.....

.....bara skriva lite om vad som hänt sedan jag skrev sist.

Efter ett allt för ivrigt springande på hård asfalt fick jag en överansträngning i ena knät, hade riktigt ont i flera dagar och uppsökte därför en sjukgymnast som var mer intresserad av mina ischias liknande känningar i baksidan av låren. Han trodde inte att det satt i bäckenet utan snarare i ländryggen och att det var ett diskproblem, inte något diskbråck men påväg åt det hållet. Hade under en period riktigt ont i ryggen och neråt benen, men att springa och röra på sig var bara bra så det fortsatte jag med efter bästa förmåga.

Just nu är jag mycket bättre i ryggen, men jag har fortfarande känningar ner i benen ibland och behöver försöka träna bort det. Som tur är påverkar det inte löpningen.

Sist jag skrev hade jag sprungit knappt 4 km på ca. 29 min. Nu är min favoritrunda på 5 km!! och jag har sprungit den flera gånger. Så det målet känns uppnått :-) jag har till och med flera gånger klarat att springa hela vägen utan att gå (eller...det finns en kort liten passage där det är en väldigt brant uppförslutning, där brukar jag gå några raska kliv istället för att spring). Nu är det tiden som ska pressas neråt och skam den som ger sig. Oftast har jag sprungit på runt 35 min, men igår lyckades jag köra rundan på 33 min.

Och imorgon då gäller det, då ska jag ge mig iväg i Vårruset och det känns som att det stora målet kommer gå att uppnå. Att springa Vårruset (springa hela vägen) och göra en tid på runt 30 min.

UPP TILL BEVIS NU KARIN!

(Sedan kanske man skulle ta och ge sig på ett mil-mål.........)


fredag 7 mars 2014

Vårruset och ischias.....

Och hur går det då så här en månad efter förra inlägget? Jodå tack, det går väl så där. Motivationen finns (aningens för mycket kanske). Under senaste graviditeten hade jag en hel del besvär av foglossning. Det är bland annat en av anledningarna till att jag inte kommit igång med träningen tidigare. Jag har fortfarande känningar i vissa lägen och självklart känner jag av det när jag springer. Efter första rundan ute hade jag riktigt ont i nästan en vecka, men jag lyssnade på kroppen och vilade. Det jag känner mest är något som jag gissar är "falsk ischias", har googlat mig till att det beror på att en nerv från "skinkan" och ner på baksidan av benet kommer i kläm mellan ett par muskler som är lite för korta. Jag försöker att ta det lite försiktigt och är noga med att stretcha ordentligt efter en runda. Dessutom varvar jag med lite vanlig gammal hederlig jympa.

Har kommit på mig själv med att tänka lite konstigt angående det här med springandet. Jag tänker "när jag har lärt mig spring...." vad då lärt mig? Precis som att jag inte kan springa. På något sätt får jag för mig att om man KAN springa så blir man inte trött, man liksom svävar fram på lätta fötter och är knappt svettig efter ett 5 km lopp. Så är det ju inte. Till och med elitidrottarna som tar medaljer på OS är HEEELT slut och andas som blåsbälgar när de gått i mål. Det är klart jag KAN springa, vad är det annars jag gjort de 8 gångerna jag kämpat mig fram på löpbandet och 2 gångerna ute i friska luften.

Målet då? Jo men visst, ett mål är delvis avklarat, att komma igång och springa. Och det har faktiskt gått över förväntan. Det stora målet är att orka springa 5 km och "bevisa" det på Vårruset, helst vill jag ha en tid på runt 30 min. Som läget är nu har jag sprungit 3,89 km på 29 min. så det känns som att målet finns inom räckhåll bara benen vill samarbeta!

Kram Karin

tisdag 11 februari 2014

Trainomaniac....

.....nej då så illa är det inte, men oj så skönt det är att komma igång och röra på sig lite. Tänk vilken skillnad det är i hur man känner sig både i kroppen och i själen.

Jag har varit inne i träningsperioder tidigare, men då har jag i princip bara gått på gruppträning på Friskis o Svettis. Det är jättebra på alla sätt och vis och målet är att även nu försöka komma iväg en gång i veckan på det. Kruxet när man har stor familj med många aktiviteter och läxor och annat är att det är svårt att hitta luckan och komma iväg. Därför har jag länge varit avundsjuk på de som bara tar på sig ett par löparskor och ger sig ut och springer. Jag har provat nån gång för länge sedan, men blivit så sjukt trött direkt och fått så galet ont i magen, så jag har tänkt att jag kan nog inte springa.

Nu hände det sig så att vår träningstokige son önskade sig ett löpband i julklapp, eller önskade och önskade, han mer eller mindre krävde att han skulle få ett....annars skulle det bli den värsta julen någonsin och jag vet inte allt han "hotade" med.
Ja, ja eftersom det inte stod något annat på önskelistan så köpte vi ett löpband och med facit i hand kan man ju lugnt påstå att det var en ganska bra investering, inte för honom kanske som sprungit EN gång, utan för mig och maken!!

I julas lyssnade jag på Martina Haags Vinterprat i P1, det handlade om hur hon som aldrig sprungit tidigare gjorde för att komma igång. Hon bara bestämde sig och tänkte "jag springer så länge jag orkar, sen går jag hem", 12 minuter orkade hon.....
Grejen sedan var att hon bestämde att varje gång hon sprang skulle hon öka med 1 minut. Numer är hon och hennes syster och en kompis iväg och springer maraton runt om i världen.

Jag gjorde likadant, bara bestämde mig och började springa så länge jag orkade...20!! minuter första gången, inte speciellt snabbt (kom 1,98 km :-)) Men en jag var igång.
Nu ikväll var det femte gången jag sprang på knappt två veckor. Varje gång har jag ökat med 2 minuter, utom ikväll. Sist jag sprang, sprang jag i 26 minuter och kom 2,8 km, men i kväll var lockan  mycket när jag började så jag tänkte att jag försöker springa 3 km, men på en bättre tid...hänger ni med, lite fortare alltså. Och jag fixade det 3 km på 26,17 minuter. (Ungefär samma tid som min man och mina äldsta söner springer 5 km på, men snart kanske jag är där jag med).

Jag känner mig stolt och jag mår redan bättre, dessutom är det faktiskt roligt. Nu ser jag fram emot att komma ut och testa hur det är att springa ute, men det får bli lite mer vår först. Vem vet, det kanske kan bli ett Vårrus ändå och springandes dessutom....

Kram Karin

söndag 9 februari 2014

Ännu en vecka till enda

Så var helgen slut och därmed också veckan. Det har varit en bra vecka, första veckan på nya schemat och för min del var det väldigt bra. Nu återstår att se hur vecka nr. 2 på tvåveckorsschemat känns och sedan tar vi sportlov veckan efter det. Sönerna ser fram emot sportlovet av olika anledningar, de två äldsta åker på skidläger till Vemdalen, liiite avis är jag nog. Yngste sonen längtar efter ett brev, brevet som berättar om han antagits till musikklass eller inte....nervöst även för mamman :-)

Söndagseftermiddagar/kvällar är så sköna på något sätt, kan inte riktigt ta på vad det är, men antagligen är det en känsla av att nu har vi klarat av den här veckan och allt som var inplanerat, nu kan vi kollapsa i soffan innan nästa vecka drar igång.
Under kvällens "kollaps" och slösurfande tittade jag in på en blogg som heter Fru N hon har även en lite webbshop där hon säljer jättefina tavlor/trycksaker som hon gör själv. Där hittade jag den här, tycker den är helt fantastisk framför allt regeln: Låt mamma bajsa ifred
Måste bara köpa :-)
Kram Karin

lördag 1 februari 2014

Sköna lördag

Idag har det känts som jag gjort så många roliga saker. Efter en lugn skön morgon med lite Briotågbanebygge kände jag att det kunde var trevligt att springa lite på vårt löpband. Första gången jag sprang var i torsdags då blev det 20 min löpning och jag kom 2 km. Ok inget man vinner några stora segrar med, men en seger för mig att komma igång med lite träning igen. Dagen löpning blev 22 min och jag kom 2,3 km, mitt mål var att springa lite längre tid än förra gången och så blev det.
Efter det gick jag och de två yngsta barnen ut i snön som för dagen var kramig. Det blev snögubbe, snölykta och pulkaåkning innan tårna blev för kalla och vi var tvungna att gå hem igen.

Efter lunchen åkte jag och äldsta sonen iväg på konsert med Norrköpings symfoniorkester (SON)  och musikgymnasiet. "KolliSON" hette det och det var en salig blandning av klassiskt, pop, rock och schlager. Mycket, mycket bra och många, många minnen från min egen tid på musikgymnasiet. Det är också dit äldste sonen kommer söka nu när han slutar nian. Vi håller tummarna för att det ska gå vägen. Sedan avslutades dagen givetvis med Melodifestivalen, lite roligt att den cirkusen är igång igen. 
Som sagt en skön o rolig lördag!
Kram Karin

tisdag 28 januari 2014

Hurra!!

Oj så roligt att ha kommit igång igen med lite sömnad. Det här söta tyget köpte jag på Syfestivalen i höstas, ett lite tjockare sweatshirt tyg med små hjärtan. Som vanligt hade jag svårt att bestämma vad jag skulle sy, men någon sorts tröja till Linnéa hade jag ändå tänkt. Nu blev det en lite längre tröja/klänning/tunika.....eftersom jag utgick från ett tröjmönster som jag förlängde så vet jag inte riktigt hur lång den är när hon tar på sig den.

Kram Karin

lördag 25 januari 2014

Enklare än man kan ana

Vi har en katt, världens gosigaste och snällaste och HÅRIGASTE. Hennes päls är lång, tjock och enorm. När det är kall vinter blir den ännu tjockare. Detta får såklart sina konsekvenser, framförallt när favorit platsen är den svarta soffan i Joels rum. Ibland är den soffan så full av katthår att den är rent utsagt äcklig.
Det är väl bara att dammsuga, men nejdå det hjälper marginellt, katthåret suger sig fast i det svarta tyget och hur mycket man än gnor med dammsugaren är ser det lika hårigt ut som när man började 20 min tidigare.

Men så slog det mig att jag hade hört en av "städtanterna" från TV-programmet "Rent hus" svara på tittarfrågor i en morgonsoffa. Och på frågan om hur man får bort katthår svarar hon att det är hur lätt som helst, använd bara en vanlig GUMMIHANDSKE!

Sagt och gjort, på med gummihansken och dra den över soffan. Resultatet låter inte vänta på sig. Katthåret följer snällt med och korvar ihop sig i långa korvar som sedan plockas bort eller dammsugs upp. 10 min. senare är soffan nästan helt kat  thårsfri och fräsch!! Tänk så enklt och ofta är det väl så...att vi komplicerar saker i onödan :-)


Kram Karin

torsdag 23 januari 2014

En 2-åring i huset

En vecka före jul hade vi en födelsedag att fira! Vår lilla tjej fyllde 2 år och släkten kom på tårtkalas. Jag har inte haft ork och tid att blogga om det, men när korten från födelsedagen laddades ner på datorn kände jag att den tårtan är värd att blogga om. Lite stolt är jag nog för den blev så fin som jag hade tänkt, med massor av grädde, Linnéa älskar grädde. Marsipan runt kanten och bottnar i rosa och grönt var något jag inte gjort tidigare men det blev ju bra och lite roligt till ett barnkalas!


tisdag 21 januari 2014

Januari börjar året!

För ett tag sedan sa en av mina vänner att januari är en sådan lång och tung månad. Veckorna efter jul-och nyårshelgen brukar kallas oxveckorna.......men NEJ! Så kan det väl inte vara.....

Det kan ju hända att jag är lite "partisk" eftersom jag fyller år i januari, men jag kan inte annat än att tycka om även denna månad. Och nu när allt är vintrigt och vitt och kölden nyper en i näsan då njuter jag i fulla drag, speciellt en dag som den här, när solen lyser och man kan ana att den börjar kämpa sig lite högre upp för varje dag.

Under den snölösa ledigheten över jul och nyår var det ju stört omöjligt att motivera sig till att sticka näsan utanför dörren. Gå ut och gunga och gräva i sandlådan var inget lockande alls, men nu längtar jag ut och luften är så frisk och skön att andas.

Men jag har ett annat favoritvinterväder också...SNÖSTORM eller kanske inte storm, men när det vräker ner snö och allt bara är vitt, vitt, vitt....jag njuter, framför allt inomhus, men sen är det lite spännande att köra bil i sådant väder också....GALEN? Ja antagligen, men sådan är jag.
Take it or leave it!
 Kram Karin