fredag 7 mars 2014

Vårruset och ischias.....

Och hur går det då så här en månad efter förra inlägget? Jodå tack, det går väl så där. Motivationen finns (aningens för mycket kanske). Under senaste graviditeten hade jag en hel del besvär av foglossning. Det är bland annat en av anledningarna till att jag inte kommit igång med träningen tidigare. Jag har fortfarande känningar i vissa lägen och självklart känner jag av det när jag springer. Efter första rundan ute hade jag riktigt ont i nästan en vecka, men jag lyssnade på kroppen och vilade. Det jag känner mest är något som jag gissar är "falsk ischias", har googlat mig till att det beror på att en nerv från "skinkan" och ner på baksidan av benet kommer i kläm mellan ett par muskler som är lite för korta. Jag försöker att ta det lite försiktigt och är noga med att stretcha ordentligt efter en runda. Dessutom varvar jag med lite vanlig gammal hederlig jympa.

Har kommit på mig själv med att tänka lite konstigt angående det här med springandet. Jag tänker "när jag har lärt mig spring...." vad då lärt mig? Precis som att jag inte kan springa. På något sätt får jag för mig att om man KAN springa så blir man inte trött, man liksom svävar fram på lätta fötter och är knappt svettig efter ett 5 km lopp. Så är det ju inte. Till och med elitidrottarna som tar medaljer på OS är HEEELT slut och andas som blåsbälgar när de gått i mål. Det är klart jag KAN springa, vad är det annars jag gjort de 8 gångerna jag kämpat mig fram på löpbandet och 2 gångerna ute i friska luften.

Målet då? Jo men visst, ett mål är delvis avklarat, att komma igång och springa. Och det har faktiskt gått över förväntan. Det stora målet är att orka springa 5 km och "bevisa" det på Vårruset, helst vill jag ha en tid på runt 30 min. Som läget är nu har jag sprungit 3,89 km på 29 min. så det känns som att målet finns inom räckhåll bara benen vill samarbeta!

Kram Karin