söndag 28 december 2014

Och snart är skinkan uppäten!

Adventstiden kom och gick och juletiden tog vid. Jag tycker att julen är sååå mysig med allt vad den innehåller. Men frågan är om det inte är alla förberedelser och förväntningar som allra bäst. Alla gömslen fylls med spännande, vackra paket, köttbullar rullas, Jansson fixas, juldukar stryks, julkrubban tas fram och granen kläs. Luften darrar av förväntan!
I år tror jag att dan före doppardan var den stora peaken på julen. För ovanlighetens skull var väldigt mycket klart innan dan för dan, men det finns vissa traditioner som inte går att tumma på även den dagen. Skinkan ska ugnsbakad och griljeras, granen tas in och kläs (alltid dan före dan inte tidigare och alltid äkta gran) sedan är det småfix och slutstädning som gäller. En annan tradition är att någon gång under julen titt på filmen "Loveactully" en riktigt mysig julfilm, som i år fick bli vår "uppesittar-film".  Allt klart, allt perfekt (nästan iaf snön saknades, men annars)!

Nu har allt det "perfekta" förbytts mot ett kaos av leksaker, vissna julblommor ( har iofs bytt ut några) utbrunna stearinljus och chokladaskar som bara har de mörka bitarna med likör och romrussin kvar.


Snön kom iallafall och förgyllde tillvaron, jag njuter av det vackra landskapet och kylan som biter sig fast. Hoppas att den får stanna nu snön, fram till början på mars tycker jag är lagom.

Hittade helt fantastiska iskristaller på sjön idag
Nyår väntar nu på att få firas, vilket kommer att bli en ganska lugn tillställning i år med svåger och svägerska och deras "lilla" barnaskara :-)

GOTT NYTT ÅR!!

//Karin




söndag 30 november 2014

Adventstid kom.....

.....till mitt ensamma hus.
Jag sätter i staken ett sparat ljus.
Något ska ske bortom frostig advent.
Jag väntar en gåva som Herren sänt.

En fantastiskt söt liten visa som vi sjöng varje år när jag var liten. Den var fin redan då, men kändes med åren lite tjatig och barnslig. Nu när jag tänker på den känns det bara varmt inombords och jag undrar om vi inte borde sjunga den på mitt jobb, till Lucia nästa år.

Och nu börjar den där tiden när allt ska hända på hur få dagar som helst. I år är det yngste sonen (Isak) som just börjat i musikklass, som står för de flesta musikaliska inslagen. Två konserter med klassen och en med orkestern, vilket förövrigt är den stora Luciakröningen av Norrköpings Lucia. På den konserten är även äldste sonen (David) med. David har lugnare schema i år och spelar på nyss nämnda konsert samt en Jul Jazz- konsert på stans jazzklubb/musikförening.... Men det blir mer musik för istället för julbord bjuds vi i år på Julkonsert med "Peter & Matilda" av arbetsgivaren. Och så är det förstås dotterns Luciatåg, tidig morgon på förskolan......myyyyysigt! På mitt jobb övar vi för fullt på luciasånger, men det tåget går när jag har min lediga dag så jag räknar med att kunna sitta och bara lyssna och förhoppningsvis bara njuta.
Höll på att glömma musikalen som vi ska vara med i jag, Isak & ev. David.... 3:e advent, inget julbudskap i år men vi övar förfullt på Musikalen Pappa med barn och musikanter i kyrkan, kul!

Men det var bara konserterna det.....sedan var det allt annat också. Tur att en hel del julklappar inhandlades redan för nån vecka sedan i Ullared. Inte bara julklappar förresten, vi ska försöka klämma in ett födelsedagskalas också när dottern fyller 3 år precis en vecka innan julafton.

Ibland blir det lite extra jobb inför julkonserterna, som när Isak kom hem och sa att han ska vara snöboll på en av konserterna och att hela hans klass ska vara helt klädd i vitt. Inte helt enkelt att hitta helvita byxor så här års. Sedan kom jag på att en One piece skulle ju vara perfekt.....sagt och gjort tyg och mönster fixades fram och vipps så fixades en, lika skönt att ha det klart.

Nej!! Nu önskar jag er alla en härlig adventstid och glöm inte vad som ska "ske bortom frostig advent."

//Karin

tisdag 30 september 2014

På kurs!

Igår var första gången av fem på en kurs som alla på mitt jobb går. Det är en kurs i "Tecken som stöd". Man lånar helt enkelt tecken från teckenspråket och förstärker på så sätt sitt språk medan man pratar som vanligt. Det här är speciellt bra för barn med särskilda behov, men också för två språkiga barn och egentligen alla barn. Att forma rätt ljud med munnen kan var knepigt när man är 1 år, men att göra tecknet för törstig eller äpple kan vara lättare.

Vår dotter går på en förskola som använder tecken som stöd av olika anledningar och det har hon snappat upp en hel del av. Hon var bara drygt 1,5 år när hon stod i vår trappa och försökte säga något och jag förstod inte alls vad hon menade och så plötligt gjorde hon tecknet för äpple/frukt och då förstod jag ju vad hon ville. Vi föräldrar hade fått med några tecken hem på papper i det månadsbrev vi fick från förskolan så därför kände vi igen det.

Nu är det alltså jag som pedagog som ska lära mig. Vid första kurstillfället var det alfabetet, att räkna  och färger som vi gick igenom. Och jag är förvånad att det var så lätt att få det att fastna. Alfabetet känner jag mig trygg med nu, men det lär väl inte stanna vid det gissar jag....

Imorgon är nästa kurstillfälle och då skulle vi intervjua varandra, käre nån hur ska det gå??

// Karin

söndag 28 september 2014

Bloggsugen

Hösten är här efter en fantastiskt härlig sommar. Och plötsligt blev jag  bloggsugen efter en lååång tystnad. Men nu har klockan hunnit bli alldeles för mycket och jag har en tvätt att hänga innan sängen kan intas. Nu hoppas jag att bloggsuget finns kvar för en spännande vecka väntar......

//Karin

fredag 30 maj 2014

Tjolahopp!

Då var det avklarat då, vårens stora mål!

Jag har alltid sagt att jag inte kan springa och varit avundsjuk på dem som bara snör på sig skorna och ger sig ut. Nästan helt gratis, friskluft och motion precis utanför knuten. Men så hörde jag om Malou vonSiwerts som kommit i med löpning med hjälp av Malin Ewerlöf och tänkte att det kanske finns hopp ändå. Men det var nog ändå Martina Haags vinterprat i P1 i julas som verkligen gav mig en spark i baken. Kan hon, kan jag!

I slutet av januari tog jag mina första stapplande steg på löpbandet. "Spring så länge du orkar och sedan öka en minut varje gång" var mottot. Jag började med 20 minuters lugn löpning/jogg/lunk och kom 1,98 km. Sakta men säkert ökade både farten och längden på sträckan. 24 februari provade jag för första gången att springa ute och blev både nöjd och förvånad över hur mycket lättare det var att komma ut och springa 3,89 km på 29,43!

Vägen har sedan kantats av rygg och knäbesvär och det har varit svårt att komma ut så kontinuerligt som jag från början hade velat göra. Men skam den som ger sig......

15 maj närmade sig med stormsteg och när anmälningsdagen till Vårruset var passerad visade det sig att vi inte fått ihop något lag från jobbet som det var tänkt....äsch då! Ska det hela stupa pga DET?
Men icke då 12 maj gjorde jag en efteranmälan och tänkte att det får bli så här, kanske inte lika roligt, men ändå!! Två dagar innan loppet tog jag min sista träningsrunda och det kändes riktigt bra 5,01 km 33,43.
Nästa lilla käpp i hjulet kom någon dag innan loppet då maken kommer på att han är i Göteborg den där torsdagskvällen och inte alls kan vara hemma med lilla skruttan.......han lovar att fixa barnvakt, vilket han gör så det löste sig ändå.

Målet var alltså att springa Vårruset på en tid runt 30 min och helst utan att gå!

I riktgt god tid var jag på plats och anmälde mig och fick min nummerlapp. Sedan var det en lång väntan på start, men vädret var perfekt och folk var glada och trevliga.  Det var trångt i start fållan så när uppvärmingen drog igång var det svårt att hänga med utan att trampa nån på tårna eller klippa till grannen när man viftade på armarna. tyckte jag blev extremt trött i benen när jag försökte hänga med men det berodde antagligen på att jag spände mig så mycket för att inte trampa på någon så efter ett tag gav jag upp den gemensamma uppvärmingen och trampade lite för mig själv.

Så gick då starten och det kändes bra redan från början. Jag blev väldigt förvånad över att det var så mycket folk som stod och hejade utefter vägen, det var riktigt peppande. Farmför allt när kollegan Susanne stod och hojtade och hejade i slutet av Drottninggatan. Det var en rolig bana att springa och inte alls sådana höjdskillnader som jag är van vid hemifrån, inte ens att springa uppför Drottninggatan var jobbigt, vilket jag hade befarat.

Till slut skymtade målet i fjärran och det fanns krafter kvar att spurta in i mål också!

Enligt min Fun Run-app var
  sträckan 5,24 km och min tid 32,49


Så nu får jag väl ändå säga att vårens mål är uppnått och jag har dessutom kommit på att det faktiskt är roligt att springa. Och känslan efteråt då: "Va? Var det inte jobbigare"
Nästa år ska jag starta i en snabbare startgrupp :-)

Kram o Hej
//Karin

onsdag 14 maj 2014

Nu måste jag.....

.....bara skriva lite om vad som hänt sedan jag skrev sist.

Efter ett allt för ivrigt springande på hård asfalt fick jag en överansträngning i ena knät, hade riktigt ont i flera dagar och uppsökte därför en sjukgymnast som var mer intresserad av mina ischias liknande känningar i baksidan av låren. Han trodde inte att det satt i bäckenet utan snarare i ländryggen och att det var ett diskproblem, inte något diskbråck men påväg åt det hållet. Hade under en period riktigt ont i ryggen och neråt benen, men att springa och röra på sig var bara bra så det fortsatte jag med efter bästa förmåga.

Just nu är jag mycket bättre i ryggen, men jag har fortfarande känningar ner i benen ibland och behöver försöka träna bort det. Som tur är påverkar det inte löpningen.

Sist jag skrev hade jag sprungit knappt 4 km på ca. 29 min. Nu är min favoritrunda på 5 km!! och jag har sprungit den flera gånger. Så det målet känns uppnått :-) jag har till och med flera gånger klarat att springa hela vägen utan att gå (eller...det finns en kort liten passage där det är en väldigt brant uppförslutning, där brukar jag gå några raska kliv istället för att spring). Nu är det tiden som ska pressas neråt och skam den som ger sig. Oftast har jag sprungit på runt 35 min, men igår lyckades jag köra rundan på 33 min.

Och imorgon då gäller det, då ska jag ge mig iväg i Vårruset och det känns som att det stora målet kommer gå att uppnå. Att springa Vårruset (springa hela vägen) och göra en tid på runt 30 min.

UPP TILL BEVIS NU KARIN!

(Sedan kanske man skulle ta och ge sig på ett mil-mål.........)


fredag 7 mars 2014

Vårruset och ischias.....

Och hur går det då så här en månad efter förra inlägget? Jodå tack, det går väl så där. Motivationen finns (aningens för mycket kanske). Under senaste graviditeten hade jag en hel del besvär av foglossning. Det är bland annat en av anledningarna till att jag inte kommit igång med träningen tidigare. Jag har fortfarande känningar i vissa lägen och självklart känner jag av det när jag springer. Efter första rundan ute hade jag riktigt ont i nästan en vecka, men jag lyssnade på kroppen och vilade. Det jag känner mest är något som jag gissar är "falsk ischias", har googlat mig till att det beror på att en nerv från "skinkan" och ner på baksidan av benet kommer i kläm mellan ett par muskler som är lite för korta. Jag försöker att ta det lite försiktigt och är noga med att stretcha ordentligt efter en runda. Dessutom varvar jag med lite vanlig gammal hederlig jympa.

Har kommit på mig själv med att tänka lite konstigt angående det här med springandet. Jag tänker "när jag har lärt mig spring...." vad då lärt mig? Precis som att jag inte kan springa. På något sätt får jag för mig att om man KAN springa så blir man inte trött, man liksom svävar fram på lätta fötter och är knappt svettig efter ett 5 km lopp. Så är det ju inte. Till och med elitidrottarna som tar medaljer på OS är HEEELT slut och andas som blåsbälgar när de gått i mål. Det är klart jag KAN springa, vad är det annars jag gjort de 8 gångerna jag kämpat mig fram på löpbandet och 2 gångerna ute i friska luften.

Målet då? Jo men visst, ett mål är delvis avklarat, att komma igång och springa. Och det har faktiskt gått över förväntan. Det stora målet är att orka springa 5 km och "bevisa" det på Vårruset, helst vill jag ha en tid på runt 30 min. Som läget är nu har jag sprungit 3,89 km på 29 min. så det känns som att målet finns inom räckhåll bara benen vill samarbeta!

Kram Karin