torsdag 30 maj 2013

Uphs! Där swischade maj förbi....

Hej på er alla fina läsare som klickar förbi här utan att hitta något nytt på en hel månad. Men så är det med bloggandet, ibland går det upp och ibland går det ner.

Att maj månad brukar vara full av olika trevligheter som familjekvällar, konserter, fotbollsmatcher m.m, m.m är ju inget nytt, men att maj 2013 skulle anfalla med sådan kraft var lite oväntat.
Först av allt det som hände var att vår lilla skruttunge äntligen bestämde sig för att börja gå, 16,5 månad gammal. Så nu är det full fart framåt som gäller, det är snarare så att hon småspringer mer än går mest hela tiden. Men skönt iallafall att det lossnade till slut.

Den 6 maj åkte maken till Mozambique på jobb och var borta en vecka. Resan hade blivit framflyttad några dagar, men jag tyckte det var ganska bra eftersom det var Kristihim - ledigt i skolan ett par dagar och de två äldsta grabbarna skulle på kanothajk då. Torsdagen 9 maj, som också var äldste sonens 15- årsdag, kom och vi hann både fira honom och packa iväg kanotfararna i tid. Väl hemma igen kröp jag och yngste sonen upp i soffan och tittade på film och åt chips, när lillan somnat. När filmen började närma sig slutet tyckte jag att Isak kliade sig väldigt mycket i håret. Lila bra att kolla tänkte jag och plockade fram luskammen. Det tog inte lång stund innan jag hittade de första små krypen.....ingen vidare avslutning på en annars mysig kväll. Kammade även genom mitt eget hår, men hittade inget.
Fredagen grydde och det första vi gjorde var att dränka in gossens hår i lusmedel. När det var klart hade vi bestämt att vi skulle åka ute en sväng till mina föräldrars sommarstuga. Först tänkte jag att det kanske är bäst att jag kammar igenom mitt hår igen.....och där var de....två stora feta löss, falln ner mitt framför näsan på mig från mitt eget hår.....BLÄÄÄÄ!! Det var inte annat än att dränka in även mitt hår i medlet; sommarstugebesöket fick vänta en stund till. Men till slut kom vi ändå iväg och hade en solig och fin dag på landet.
Framåt eftermiddagen drog vi oss hemåt igen, gjorde inget speciellt utan förberedde för att ha lite fredagsmys. Först skulle jag bara natta lillan.
Klockan var 19.30 när jag som bäst stod och värmde vällingen. Då ringde telefonen. Det var vår gode vän Mats, en av ledarna på kanothajken som sönerna var på, som ringde. Hmmm vad är det nu då.....? Tusen tankar drar igenom huvudet, men han verkar lugn så det är nog inget allvarligt.
Det som hänt är att vår son Joel varit uppe och klättrat i en stor gammal ek och påväg ner har han halkat och ramlat 3-4 meter ner på marken. Han landade med ena armen under sig och hade nu jätteont och de tyckte också att den såg lite konstig ut. Han behöver nog åka och röntga armen. OK!
Där står jag med vällingen i högsta hugg, en jättetrött bebis, en fredagsmyssugen 8-åring och med en make i Afrika och egentligen skulle jag behöva kasta mig in i bilen och åka c:a 5 mil för att hämta en son med en ev. bruten arm. Mina svärföräldrar var bortresta och mina egna var ju på landet.....hur gör jag nu??
Tur i oturen är att jag har världens bästa föräldrar!! Deras sommarstuga ligger åt det håll där Joel befinner sig, så jag frågar om de hämta honom och det gör de, min tanke var att jag skulle möta upp dem på vägen, men hur det nu är så behöver ju någon vara hos de små som är kvar hemma. Jag kan ju inte dra med dem till akuten, där kan man ju få sitta hur länge som helst. Till slut löser det sig! Mina föräldrar skjutsar Joel till akuten och medan jag åker dit och löser av kommer Marina till undsättning (Marina är Mats fru, så hon har redan blivit underrättad om vad som hänt, dessutom bor de nära oss). Därefter åker mormor hem till oss, så Marina kan åka hem.....puh, det var den persen. Nu väntar nästa, Joels dom!
Vi får komma till röntgen nästan på en gång, klockan är nu c:a 22. Sedan börjar den berömda väntan, vänta, vänta.... Armen är inte svullen och ser normal ut, han kan dessutom rör på både fingrar och handled även om det gör ont. Efter ett par timmar börjar värktabletterna som Joel fått tidigare sluta verka och han får mer ont. Han är även hungrig, men mest vääääldigt trött. Jag sitter ju hela tiden och tänker att vi säker får åka hem med ett "det är bara mjukdelarna som blivit ömma, vila så går det över" allt detta krångel för en stukning.
MEN efter mycket om och men kommer iallafall en sköterska och säger att doktorn kommer snart och att armen är bruten......nästan så man blev lite glad, då var det ju inte falskt alarm iallafall. Och så kom då läkaren och visade bilder på en underarm där det blivit frakturer på båda benen, men det ligger bra så det är bara att gipsa. Trots att brotten sitter c:a 1,5 cm ovanför handleden blir det ett låååångt gips, armen i 90 graders vinkel och gips heeeela vägen upp till överarmen eftersom båda benen var av. Därefter får vi åka hem, då är klockan 02.15!!

Idag har det gått tre veckor och det långa gipset har klipps bort och bytts till ett kortare, så nu kan han räta ut armen även om det gör ont. Jag måste säga att det gått riktigt bra och Joel har varit så tålmodig hela tiden. Trots missade fotbollsträningar och matcher.

Nej nu ska jag inte skriva mer i kväll, det har redan blivit ett alldeles för långt inlägg, men så var det ju länge sedan också. Det där med att hela familjen insjuknade i "vinterkräksjukan" med bara några timmars mellanrum för en vecka sedan får bli ett annat inlägg eller så besparar jag er det eländet, det var inget roligt....missad familjekväll på skolan och en missad konsert med musikklasserna var följden av det.
God natt på er vänner!!
//Karin