Vårruset och ischias.....

Och hur går det då så här en månad efter förra inlägget? Jodå tack, det går väl så där. Motivationen finns (aningens för mycket kanske). Under senaste graviditeten hade jag en hel del besvär av foglossning. Det är bland annat en av anledningarna till att jag inte kommit igång med träningen tidigare. Jag har fortfarande känningar i vissa lägen och självklart känner jag av det när jag springer. Efter första rundan ute hade jag riktigt ont i nästan en vecka, men jag lyssnade på kroppen och vilade. Det jag känner mest är något som jag gissar är "falsk ischias", har googlat mig till att det beror på att en nerv från "skinkan" och ner på baksidan av benet kommer i kläm mellan ett par muskler som är lite för korta. Jag försöker att ta det lite försiktigt och är noga med att stretcha ordentligt efter en runda. Dessutom varvar jag med lite vanlig gammal hederlig jympa.

Har kommit på mig själv med att tänka lite konstigt angående det här med springandet. Jag tänker "när jag har lärt mig spring...." vad då lärt mig? Precis som att jag inte kan springa. På något sätt får jag för mig att om man KAN springa så blir man inte trött, man liksom svävar fram på lätta fötter och är knappt svettig efter ett 5 km lopp. Så är det ju inte. Till och med elitidrottarna som tar medaljer på OS är HEEELT slut och andas som blåsbälgar när de gått i mål. Det är klart jag KAN springa, vad är det annars jag gjort de 8 gångerna jag kämpat mig fram på löpbandet och 2 gångerna ute i friska luften.

Målet då? Jo men visst, ett mål är delvis avklarat, att komma igång och springa. Och det har faktiskt gått över förväntan. Det stora målet är att orka springa 5 km och "bevisa" det på Vårruset, helst vill jag ha en tid på runt 30 min. Som läget är nu har jag sprungit 3,89 km på 29 min. så det känns som att målet finns inom räckhåll bara benen vill samarbeta!

Kram Karin

Trainomaniac....

.....nej då så illa är det inte, men oj så skönt det är att komma igång och röra på sig lite. Tänk vilken skillnad det är i hur man känner sig både i kroppen och i själen.

Jag har varit inne i träningsperioder tidigare, men då har jag i princip bara gått på gruppträning på Friskis o Svettis. Det är jättebra på alla sätt och vis och målet är att även nu försöka komma iväg en gång i veckan på det. Kruxet när man har stor familj med många aktiviteter och läxor och annat är att det är svårt att hitta luckan och komma iväg. Därför har jag länge varit avundsjuk på de som bara tar på sig ett par löparskor och ger sig ut och springer. Jag har provat nån gång för länge sedan, men blivit så sjukt trött direkt och fått så galet ont i magen, så jag har tänkt att jag kan nog inte springa.

Nu hände det sig så att vår träningstokige son önskade sig ett löpband i julklapp, eller önskade och önskade, han mer eller mindre krävde att han skulle få ett....annars skulle det bli den värsta julen någonsin och jag vet inte allt han "hotade" med.
Ja, ja eftersom det inte stod något annat på önskelistan så köpte vi ett löpband och med facit i hand kan man ju lugnt påstå att det var en ganska bra investering, inte för honom kanske som sprungit EN gång, utan för mig och maken!!

I julas lyssnade jag på Martina Haags Vinterprat i P1, det handlade om hur hon som aldrig sprungit tidigare gjorde för att komma igång. Hon bara bestämde sig och tänkte "jag springer så länge jag orkar, sen går jag hem", 12 minuter orkade hon.....
Grejen sedan var att hon bestämde att varje gång hon sprang skulle hon öka med 1 minut. Numer är hon och hennes syster och en kompis iväg och springer maraton runt om i världen.

Jag gjorde likadant, bara bestämde mig och började springa så länge jag orkade...20!! minuter första gången, inte speciellt snabbt (kom 1,98 km :-)) Men en jag var igång.
Nu ikväll var det femte gången jag sprang på knappt två veckor. Varje gång har jag ökat med 2 minuter, utom ikväll. Sist jag sprang, sprang jag i 26 minuter och kom 2,8 km, men i kväll var lockan  mycket när jag började så jag tänkte att jag försöker springa 3 km, men på en bättre tid...hänger ni med, lite fortare alltså. Och jag fixade det 3 km på 26,17 minuter. (Ungefär samma tid som min man och mina äldsta söner springer 5 km på, men snart kanske jag är där jag med).

Jag känner mig stolt och jag mår redan bättre, dessutom är det faktiskt roligt. Nu ser jag fram emot att komma ut och testa hur det är att springa ute, men det får bli lite mer vår först. Vem vet, det kanske kan bli ett Vårrus ändå och springandes dessutom....

Kram Karin

Ännu en vecka till enda

Så var helgen slut och därmed också veckan. Det har varit en bra vecka, första veckan på nya schemat och för min del var det väldigt bra. Nu återstår att se hur vecka nr. 2 på tvåveckorsschemat känns och sedan tar vi sportlov veckan efter det. Sönerna ser fram emot sportlovet av olika anledningar, de två äldsta åker på skidläger till Vemdalen, liiite avis är jag nog. Yngste sonen längtar efter ett brev, brevet som berättar om han antagits till musikklass eller inte....nervöst även för mamman :-)

Söndagseftermiddagar/kvällar är så sköna på något sätt, kan inte riktigt ta på vad det är, men antagligen är det en känsla av att nu har vi klarat av den här veckan och allt som var inplanerat, nu kan vi kollapsa i soffan innan nästa vecka drar igång.
Under kvällens "kollaps" och slösurfande tittade jag in på en blogg som heter Fru N hon har även en lite webbshop där hon säljer jättefina tavlor/trycksaker som hon gör själv. Där hittade jag den här, tycker den är helt fantastisk framför allt regeln: Låt mamma bajsa ifred

Måste bara köpa :-)
Kram Karin

Sköna lördag

Idag har det känts som jag gjort så många roliga saker. Efter en lugn skön morgon med lite Briotågbanebygge kände jag att det kunde var trevligt att springa lite på vårt löpband. Första gången jag sprang var i torsdags då blev det 20 min löpning och jag kom 2 km. Ok inget man vinner några stora segrar med, men en seger för mig att komma igång med lite träning igen. Dagen löpning blev 22 min och jag kom 2,3 km, mitt mål var att springa lite längre tid än förra gången och så blev det.
Efter det gick jag och de två yngsta barnen ut i snön som för dagen var kramig. Det blev snögubbe, snölykta och pulkaåkning innan tårna blev för kalla och vi var tvungna att gå hem igen.

Efter lunchen åkte jag och äldsta sonen iväg på konsert med Norrköpings symfoniorkester (SON)  och musikgymnasiet. "KolliSON" hette det och det var en salig blandning av klassiskt, pop, rock och schlager. Mycket, mycket bra och många, många minnen från min egen tid på musikgymnasiet. Det är också dit äldste sonen kommer söka nu när han slutar nian. Vi håller tummarna för att det ska gå vägen. Sedan avslutades dagen givetvis med Melodifestivalen, lite roligt att den cirkusen är igång igen. 

Som sagt en skön o rolig lördag!

Kram Karin

Hurra!!

Oj så roligt att ha kommit igång igen med lite sömnad. Det här söta tyget köpte jag på Syfestivalen i höstas, ett lite tjockare sweatshirt tyg med små hjärtan. Som vanligt hade jag svårt att bestämma vad jag skulle sy, men någon sorts tröja till Linnéa hade jag ändå tänkt. Nu blev det en lite längre tröja/klänning/tunika.....eftersom jag utgick från ett tröjmönster som jag förlängde så vet jag inte riktigt hur lång den är när hon tar på sig den.

Kram Karin

Enklare än man kan ana

Vi har en katt, världens gosigaste och snällaste och HÅRIGASTE. Hennes päls är lång, tjock och enorm. När det är kall vinter blir den ännu tjockare. Detta får såklart sina konsekvenser, framförallt när favorit platsen är den svarta soffan i Joels rum. Ibland är den soffan så full av katthår att den är rent utsagt äcklig.
Det är väl bara att dammsuga, men nejdå det hjälper marginellt, katthåret suger sig fast i det svarta tyget och hur mycket man än gnor med dammsugaren är ser det lika hårigt ut som när man började 20 min tidigare.

Men så slog det mig att jag hade hört en av "städtanterna" från TV-programmet "Rent hus" svara på tittarfrågor i en morgonsoffa. Och på frågan om hur man får bort katthår svarar hon att det är hur lätt som helst, använd bara en vanlig GUMMIHANDSKE!

Sagt och gjort, på med gummihansken och dra den över soffan. Resultatet låter inte vänta på sig. Katthåret följer snällt med och korvar ihop sig i långa korvar som sedan plockas bort eller dammsugs upp. 10 min. senare är soffan nästan helt kat  thårsfri och fräsch!! Tänk så enklt och ofta är det väl så...att vi komplicerar saker i onödan :-)

Kram Karin

En 2-åring i huset

En vecka före jul hade vi en födelsedag att fira! Vår lilla tjej fyllde 2 år och släkten kom på tårtkalas. Jag har inte haft ork och tid att blogga om det, men när korten från födelsedagen laddades ner på datorn kände jag att den tårtan är värd att blogga om. Lite stolt är jag nog för den blev så fin som jag hade tänkt, med massor av grädde, Linnéa älskar grädde. Marsipan runt kanten och bottnar i rosa och grönt var något jag inte gjort tidigare men det blev ju bra och lite roligt till ett barnkalas!