
Nu hände det sig så att vår träningstokige son önskade sig ett löpband i julklapp, eller önskade och önskade, han mer eller mindre krävde att han skulle få ett....annars skulle det bli den värsta julen någonsin och jag vet inte allt han "hotade" med.
Ja, ja eftersom det inte stod något annat på önskelistan så köpte vi ett löpband och med facit i hand kan man ju lugnt påstå att det var en ganska bra investering, inte för honom kanske som sprungit EN gång, utan för mig och maken!!
I julas lyssnade jag på Martina Haags Vinterprat i P1, det handlade om hur hon som aldrig sprungit tidigare gjorde för att komma igång. Hon bara bestämde sig och tänkte "jag springer så länge jag orkar, sen går jag hem", 12 minuter orkade hon.....
Grejen sedan var att hon bestämde att varje gång hon sprang skulle hon öka med 1 minut. Numer är hon och hennes syster och en kompis iväg och springer maraton runt om i världen.
Jag gjorde likadant, bara bestämde mig och började springa så länge jag orkade...20!! minuter första gången, inte speciellt snabbt (kom 1,98 km :-)) Men en jag var igång.
Nu ikväll var det femte gången jag sprang på knappt två veckor. Varje gång har jag ökat med 2 minuter, utom ikväll. Sist jag sprang, sprang jag i 26 minuter och kom 2,8 km, men i kväll var lockan mycket när jag började så jag tänkte att jag försöker springa 3 km, men på en bättre tid...hänger ni med, lite fortare alltså. Och jag fixade det 3 km på 26,17 minuter. (Ungefär samma tid som min man och mina äldsta söner springer 5 km på, men snart kanske jag är där jag med).
Jag känner mig stolt och jag mår redan bättre, dessutom är det faktiskt roligt. Nu ser jag fram emot att komma ut och testa hur det är att springa ute, men det får bli lite mer vår först. Vem vet, det kanske kan bli ett Vårrus ändå och springandes dessutom....
Kram Karin